Denna morgonen började så klart med misär. Det gör de alltid, eftersom jag tenderar att känna "jag vill dö" en smula när klockan ringer. Jag tänker alltid - v a r e v i g a morgon då klockan ringer - att jag ska nog sjukanmäla mig idag. Men jag gör det så klart aldrig. Fattig skulle jag bli då. Säkert ganska snart arbetslös även. Jaja, whatever, ingen brydde sig.
Dagen utvecklades dock till helt fin efter att jag blev bländad av den älskade solen genom fönstret och min allra finaste farbror från avdelningen jag jobbade på i somras kom förbi och hälsade på och han började gråta av glädje. True story! Det var en fin kärleksförklaring. ÄLSKA GAMLA MÄNNISKOR!
Inte alltför långt efter detta upptäckte vi en otäck tråkig grej, vilket ledde till att jag mådde fysiskt illa, blev rätt illa berörd och ville bara gå hem. Men vi serverade lunchen och jag gick hem 13.15 efter att ha kelat med katten Felix som är den finaste i världen och bor på en våning två trappor nedanför vår. Efter att ha sovit en timme och en halv som en stenad i min säng, åkte jag till Emmy och fick lagad mat (potatis och ugnbakad lax för att vara exakt) och levde det allmänna mysiga livet med lussekatter, julmust och (så klart) ostkrokar.
Nu gillar jag livet återigen.
.jpg)
