1997 såg jag Titanic för första gången på Rundviks biograf. Mitt i filmen var det ett avbrott för en bensträckare, men filmen kändes inte alls så lång. Den var över i ett nafs och jag grät och grät.
Ikväll såg vi den igen, ganska precis tio år efter premiären (juldagen -97 tydligen) och ja, jag grät då också. Elsa småsnyftade och Emma var rätt hård medans jag och grannen lipade ikapp. Jag skiter i vad folk säger, speciellt alla dessa töntiga killar, TITANIC ÄR EN SÅ JÄVLA BRA FILM!