Ja, här sitter jag alltså i soffan med Petrus silvriga lilla bärbara och kan inte sova. Jag var ju trött, men jag tror det gick över. Jag har legat länge nu, bestämt mig för att slapna av sluta ögonen och somna. Så en stund senare har jag kommit på mig själv att jag inte blundar längre. Jag är inte ett dyft trött!
Jag började dagdrömma, eller snarare kvällsdrömma, om att jag åker bräda. Minnesbilder kommer till mig från Tärna sportlovet 200....hm....4? Klockan var väl en stund efter nio kanske och vi var dom första som åkte nerför den branta backen i skogen. Off pist oh yess.Det hade snöat ca 30cm under natten och termomentern visade -5 grader celsius. Vi surfade genom den nya snön (jag först såklart eftersom jag hatar att åka bakom någon. jag åker helst själv) och föll fler än en gång när vi skar för djupt. Men det gjorde inget. Det var bara skönt att falla, göra nån liten volt, få lite snö i nacken. Det car bara att flyga upp igen, so i en enda rörelse. Stå upprätt, falla ner, snurra runt och upp p åbenen igen. FYFAN! Så jäkla härligt. Det är som meditation när backen är ny och vädret fint. Meditatio plus en del adrenalin och glädje. Man har ingen möjlighet att koncentrera sig på något annat än snön under brädan. Andra gånger kan man tänka på allt och bara glida fram helt mekaniskt. Muskelminnet kanske?
I min dag-/kvällsdröm fanns ingen plats för min ångest. Eller ångest är väl fel ord, men min prestationsångest kanske. Här är jag, grundutbildad snowboardinstruktör med flera års erfaranhet, men jag är rädd att jag blivit sämre med åren. De senaste tre åren ahr jag åkt kanske sammanlagt fem gåner. Ens det? Det känns som om jag inte längre kan, i alla fall inte som jag har kunnat.
Nu visar klockan 03-18. Dags att krypa ner till älsklingen i sängen och göra ett nytt försök på sömnfronten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar