Farväl älskade mormor

Jag vaknade klockan elva. Det var onsdag och jag såg att solen sken, vilket gjorde mig glad och jag tänkte att det här skulle bli en bra dag. Efter veckor av dåliga dagar såg jag fram emot att kliva upp, åka in till stan och träffa människor.
Tio minuter över tolv ringde pappa. Plötsligt förvandlades min dag till den sorgligaste i mitt liv.

Inte mormor. Snälla inte min mormor!

Min mormor hette Gunvor. Hon hade en dotter, fyra barnbarn, en svärson och en prins: Affe, hennes katt.
Min mormor älskade att titta på Formel 1 och missade aldrig ett avsnitt av Efterlyst.
När jag tog studenten grät min mormor. Hon var stolt.
Min mormor var stark. Efter nitton års kärlek förlorade hon sin man och sin dotters far i en hjärtattack. Hon kom aldrig att gifta om sig, men hon var lycklig ändå.
Min mormor stöttade dom som behövde det och sa ett sanningens ord till de som förtjänade det!

Min mormor vaknade inte i onsdags morse. Hon blev 77 år.
Ingen förstod, det kunde inte vara sant! Som en blixt från klar himmel.
"Nej hon hade inte fyllt 75", sa de på torsdagslunchen på församlingsgården där hon saknades i veckan, "Så gammal var hon inte!"

Hur mitt hjärta någonsin ska sluta göra ont och hur min sorg slutligen ska försvinna har jag ingen aning om, men jag vet att jag för alltid ska minnas min mormor.

Älskade mormor - farväl!