Förutom att vi hade en sjukt bra kväll på Grönan, så träffade jag även på alla Stockholms sur-/psykokäringar. Det började med en kvinna som satt och hyshade mig hela bussresan från Norrmalmstorg till Djurgårn då jag pratade i telefon med Emelié. När jag sänkte rösten för att vara lite snäll/blev lite rädd muttrade hon "jag hör dig ändå".
Helt störd.
Sedan var det kvinnan i kön till sockervadden som muttrade till sin son "ja, vi som va först i kön och nu är vi tydligen sist". Jag backade undan lite och sa vänligt "förlåt, har vi råkat tränga oss?". Inget svar. Kvinnan såg bara ännu surare ut och vände sig ifrån mig.
Helt sur.
Snälla nån!
Hjälp människor att finna frid, ok?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar