Jag beundrar folk med lugn. Eller snarare folk med lugn i sjukt jobbiga situationer, ett sånt lugn som jag inte har. Tex ikväll, min nästan arbetskamrat Ylva har jobbat sedan halv åtta på morgonen. Klockan elva då vi slutar promenerar vi mot hennes bil, långt mer än dödströtta, efter en heldag i Burträsk med stekande sol och styrandes rullstolar.
Vad händer? Jo, hon har så klart fått punktering!
Vad gör hon? Jo, hon säger "men det här var ju onödigt" öppnar bakluckan och plockar fram domkraft och reservdäck och börjar sätter igång att lösa problemet.
Vad hade jag gjort? Jo, jag hade skrikit (eventuellt också grinat), svurit, kastat nåt i marken, och varit allmänt upprörd. Troligtvis i n t e löst problemet med andra ord.
Ylva - JAG ÄR IMPONERAD!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar