I morgon jobbar jag sista dagen på jobbet. Jag kommer fortsätta på timmar i september, men inte på mitt vikariatet på min avdelning. Jag har peppat ganska mycket på att göra nåt annat, plugga, inte behöva vara arg mest varje dag på allt som vi ska göra och alla lagar vi ska följa som utformats av någon som aldrig satt sin fot på ett äldreboende, ännu mindre en demensavdelning. Jag har peppat på att få ha privata kläder varje dag och på att inte ha ansvar för överlämning av medicin och skrivande av genomförandeplaner.
Nu när dagen nästan är kommen så känns det dock mest vemodigt. Hur kan man lämna en arbetsplats när sjukgymnasten säger "nej du får inte sluta"
När ens arbetskamrater säger "tyst, du ska inte alls sluta"
När anhöriga säger "det kommer inte alls bli bra" när man tröstar och säger att det blir nog bra utan mig
När ens tant säger "vad skulle jag ta mig till om du inte fanns?"
Och hur håller jag modet uppe, när vintermörket försöker kväva mig, utan att varje dag få höra "tänk att allt du tar i blir bra"?
1 kommentar:
Det går bra lilla kråka, det går bra. Det är tufft som satan ett tag, men det går över.
Skicka en kommentar