sad story - happy story

Denna morgonen började så klart med misär. Det gör de alltid, eftersom jag tenderar att känna "jag vill dö" en smula när klockan ringer. Jag tänker alltid - v a r e v i g a morgon då klockan ringer - att jag ska nog sjukanmäla mig idag. Men jag gör det så klart aldrig. Fattig skulle jag bli då. Säkert ganska snart arbetslös även. Jaja, whatever, ingen brydde sig.

Dagen utvecklades dock till helt fin efter att jag blev bländad av den älskade solen genom fönstret och min allra finaste farbror från avdelningen jag jobbade på i somras kom förbi och hälsade på och han började gråta av glädje. True story! Det var en fin kärleksförklaring. ÄLSKA GAMLA MÄNNISKOR!

Inte alltför långt efter detta upptäckte vi en otäck tråkig grej, vilket ledde till att jag mådde fysiskt illa, blev rätt illa berörd och ville bara gå hem. Men vi serverade lunchen och jag gick hem 13.15 efter att ha kelat med katten Felix som är den finaste i världen och bor på en våning två trappor nedanför vår. Efter att ha sovit en timme och en halv som en stenad i min säng, åkte jag till Emmy och fick lagad mat (potatis och ugnbakad lax för att vara exakt) och levde det allmänna mysiga livet med lussekatter, julmust och (så klart) ostkrokar.

Nu gillar jag livet återigen.

it was always you and me always and forever!

Jag gör en mycket oväntat spellista på Spotify ikväll. Det började med att Peter pratade om Wannadies idag när han och Nate räddade min dag (/mitt psyke) med fika på String (som jag egentligen inte gillar så värst, dessutom fick jag typ en stalker där igår som var där idag med).

Hur som haver kände jag gammalmusikkärlek och på den vägen är det.

THE SHOW MUST GO ON!

(Visst kan man förresten tycka att det är lite konstigt att jag säger att jag inte gillar String så värst mycket men ändå var jag där både igår och idag?)

Ett jävla svin, helt sonika

Jag fick svin i armen idag. På jobbet, eftersom jag jobbar inom vården som man säger. Jag var väldigt nervös för jag är ganska mycket mer stickrädd än jag tror och vill medge, men vår ssk som en gammal och vis stack mig i armen snabbare än kvickt och jag kände knappt något alls. Bara sticket genom huden. Det var nästan så att jag blev lite besviken.
Nu väntar jag med spänning på eventuella biverkningar, vilka jag hoppas uteblir. Jag har dock börja känna en liten värk i armen.
Men hellre värk i armen än svininfluensa i kroppen - som jag alltid brukar säga
(Haha)

Umeå vs. Stockholm

Är det ett "storstads"-fenomen att dricka alkohol mitt i veckan? Det är nåt som jag nästan aldrig gjorde när jag bodde i Umeå. Eller visst, onsdagsklubben på Scharinska ibland, men liksom inte som här. I Umeå drack man måndagskaffe, tisdagskaffe, torsdagskaffe. Här dricker man öl istället.

När jag bodde i Umeå så var det: "nej, jag jobbar i morgon, så jag ska inte dricka".

Här är det: "jag jobbar i morgon, jag kan bara dricka en eller två öl".

Åh, vad jag saknar Schmäck!

SOS! Hjälp mig!

Vänner och bekant, syskon och okända - Hjälp!

Jag måste välja en av dessa små sköna klänningar. De är nämligen för dyra för att jag ska behålla dem båda.

Så vad tycker ni? Nr 1 (cafébiträdet) eller nr 2 (Lilla My i grön tappning)?

Nr 1

Nr 2

Jag måste ha bestämt mig till imorgon, så tyck tyck tyck!

(Det är inte säkert jag lyssnar, men ändå. Hihi )

maybe i'm just too demanding

Att hinna med långpromenad hem från jobbet, hemmagjort potatismos, vinkväll på Carmen och ändå komma i säng innan tolv är väl ändå lycka?

Ba 11,5 timmar på jobbet imorgon, en barnlek! Jag gillar ju som Stockholm, det är värde.

Måste snabba mig avsluta nu så jag hinner med sängen innan tolvslaget, adjöken!

Borde jag inte blogga lite?

Man kan ju tycka att man borde skriva en rad eller två lite oftare än jag gjort senaste tiden. Visst händer det roliga saker mest varje dag, men mycket är jobbrelaterat och därmed inte så roligt för utomstående. Tex hände det en jättefin sak med en farbror, han gav mig en väldigt fin kärleksgest, men det är bara roligt att höra om ifall man känner honom. Igår pratade jag iofs engelska med en annan farbror, det kan ju faktiskt vara roligt att höra för utomstående. Det är sällan tanter och farbröder som närmar sig eller redan passerat 90-strecket talar flytande engelska. Enligt mina erfarenheter i varje fall.