Kråkan minns Island; naturgrejer

Naturvy

Skitvarm geiser

Överexponerade kor

Kille på vulkan

Dagdrömmaren

Kråkan minns Island; förhistorisk inlandsis på strand

Det här är en utav mina bästa bilder

Emelie och Petrus - ett radarpar?

På tal om det här med snygga killar #5

Wilma

Kråkan minns Island; Arty kirkja

Jag är tillbaka i Stockholm

Jag var så länge i stugan utan internet att jag glömde bort att Stockholm fanns.

Nu är jag däremot tillbaka, det är måndag och jag är ändå lite glad. Nio dagar semester kvar och i morgon börjar Lindyn.

Story of my life.

Nästäppefest

Sitter på altanen i stugan, fleecetröja ljuslyktor och ett glas vin. Låter som värsta idyllen va?
Det hade det varit också om det inte var så att det är rätt kallt ute. Och att jag sitter själv. Familjen sitter inne i värmen, men jag var tvungen att gå ut för att min näsa täpptes igen av allergi. Lilja eller katt är oklart, men kliar göre och rinner. Story of my life.

inside garden

Jag glömde ju som sagt berätta, att vi flyttat alltså, och fått värst bra innergården. Från Kungsholmen till Hornstull (över västerbron ba), innerstan skare va vet ni! Innergården va väl egentligen inget storslaget i sig, förrän jag hängde upp ljuslyktor i träden och placerade en stor ljuslykta på bordet och adderade diverse trevliga vänner mm. Kom förbi äru snäll!

baby sister

Min syster nästanminst har varit hos mig i över en vecka, bott på soffan och flyttstädat vår gamla lägenhet (ja, glömde berättade att vi flyttat till Hornstull). Nu har hon åkt hem och det känns lite tomt. Det var bara det. Hon är arton år himla fin!

Vemodig_tjej_86

I morgon jobbar jag sista dagen på jobbet. Jag kommer fortsätta på timmar i september, men inte på mitt vikariatet på min avdelning. Jag har peppat ganska mycket på att göra nåt annat, plugga, inte behöva vara arg mest varje dag på allt som vi ska göra och alla lagar vi ska följa som utformats av någon som aldrig satt sin fot på ett äldreboende, ännu mindre en demensavdelning. Jag har peppat på att få ha privata kläder varje dag och på att inte ha ansvar för överlämning av medicin och skrivande av genomförandeplaner.

Nu när dagen nästan är kommen så känns det dock mest vemodigt. Hur kan man lämna en arbetsplats när sjukgymnasten säger "nej du får inte sluta"

När ens arbetskamrater säger "tyst, du ska inte alls sluta"

När anhöriga säger "det kommer inte alls bli bra" när man tröstar och säger att det blir nog bra utan mig

När ens tant säger "vad skulle jag ta mig till om du inte fanns?"

Och hur håller jag modet uppe, när vintermörket försöker kväva mig, utan att varje dag få höra "tänk att allt du tar i blir bra"?

HEJ PETRUS KAN DU KOMMA HEM FRÅN PARIS SNART